Är Sverige en demokrati?

Jag har funderat på det där med demokrati, yttrandefrihet och hets mot folkgrupp. Dvs. hela röran med Sverigedemokraterna och Svenskarnas Parti, ett rasistiskt parti som enligt opinionsmätningar är Sveriges fjärde största parti, och ett nazistiskt parti som börjar ta oroväckande stor plats på gator och torg. 

Vi har demokrati i Sverige. Det är fint och det ska vi ha. Vi har yttrandefrihet, fri mötesrätt och rätt att organisera sig politiskt. Det är också bra. Men vi har också lagar för att hålla en balans till detta - hets mot folkgrupp. När partier som är rasistiska och nazistiska tillåts ta plats i vårt gemensamma utrymme - är inte det hets mot folkgrupp? När vi har partier som sprider lögner om flyktingar, nya medborgare och tiggare, som sprider hatisk propaganda och som tar till våld - är inte det hets mot folkgrupp om något? Är det demokrati att släppa in dessa åsikter i riksdagen? Är det verkligen demokrati att låta Svenskarnas Parti demonstrera? När de är ett antidemokratiskt parti vars budskap är hat? Är det demokrati att låta dem demonstrera på kristallnatten, första maj och ge dem utrymme under Almedalsveckan? Är inte det att vika sig för grupperingar som sprider hat? Är inte det att försvaga demokratin? 


Och hur kan det vara odemokratiskt att antirasister gör motstånd? När blev det odemokratiskt att göra motstånd mot rasism och nazism? Hur kommer det sig att politiker och polis drar yttrandefriheten så långt att den prioriteras över alla människors lika värde - alla människors rätt att leva här utan bli trakasserade eller behöva vara rädda?
Och är det demokratiskt att civilklädd polis för bort demonstranter utan att ens visa upp polis-legitimation? Dessutom så våldsamt att personen i detta fallet - Dror Feiler - efteråt kan uppvisa blåmärken på halsen? Är det så det ska vara i Sverige 2014? Är det demokrati? 


Jag tycker inte det. Jag tycker inte att rasistiska och nazistiska partier ska tillåtas sprida sina lögner och sitt hat. Jag tycker inte de bör få demonstrera. Jag tycker inte att de ska släppas in i våra skolor för att sprida den här skiten till våra barn och ungdomar. Jag tycker politiker och polis ska värna om alla människors lika värde - och rasism och nazism är emot just detta. Det är liksom kärnan i deras ideologi. De är antidemokrater - så varför ska de åberopa demokratiska principer för att sprida sin vidriga människosyn? 

Och när jag protesterar mot dem, så vill jag kunna göra det utan att behöva vara rädd att bli bortförd och misshandlad av polis. Jag vill inte bli stämplad som extremist för att jag är antirasist. Hur kan det vara extremism att vara antirasist, medan det blir mer och mer accepterat att vara rasist? 


Så min fråga är; är Sverige verkligen en demokrati 2014? Eller håller politiker och polis på att sälja ut den till förmån för antidemokrater? 

Svårigheterna i att förändra världen

Det är svårt att förändra världen om folk inte hjälper till. 
Och det är lätt att tappa tron på att det ens är möjligt att förändra. 
Det är kanske extra lätt att gå ner sig i förtvivlan emellanåt,
när man dras med det här att vara bipolär. 

Kanske är jag rent av för trött för att försöka på riktigt. 
Det måste ju finnas sätt, och jag gör inte tillräckligt för att hitta dem.
Jag är bara så jävla trött hela tiden. 
Hela det här året har vart så jävla utmattande. 

Jag intalar mig själv att jag ska orka snart. 
När vi har vår lägenhet. När jag börjar plugga.  
Jag gör som de flesta andra och skjuter upp.
Skjuter upp, skjuter fram, tänker att "snart"... 

Och det är just i det som alla motstridiga känslor spelar in.
Skuldkänslor, skam, trötthet, ilska och ibland 
vill jag bara sätta mig ner och gråta. 
Jag skäms över att jag inte gör tillräckligt. 

"Varför gör du inte det då?"
Jag vet inte. Jag ska ju. "Snart". 
Rädda Barnen står på schemat nästa vecka,
och det är väl en start?

Jag försöker komma igång med ett nytt projekt,
men det är här jag behöver lite gensvar,
från dem jag försökt få att ställa upp. 
Men de har kanske inte tid, orkar inte, skjuter upp. 

Som jag. 




Tur att jag har världens mest optimistiska man,
som stöttar, peppar och kommer med lösningar och idéer.
Som ger mig kärlek, så mycket kärlek.
Och det kanske också förändrar världen, på sitt sätt.

Även om det bara är vår värld. 

Ett annat perspektiv

"I don't think you're a pessimist.

You see all the bad things in the world,

and you want to change them.

I think that makes you an optimist."

Det är nog bland det finaste någon nånsin sagt till mig. Av en före detta jobbarkompis pojkvän, som jag diskuterade världen och livet i allmänhet med en krogkväll för några år sedan. Jag sa att jag alltid sett mig själv som en pessimist, men han höll inte med. Och så kan man ju också se det. 

Varning för bitterhet

Får se om jag ska göra ett nytt försök med det här med att blogga. Jag har ju inte skrivit på nästan ett år, trots att mycket hänt. Jag har gift mig med världens bästa man, vi har vart i Mexico och tagit TEFL utbildning, dvs är certifierade engelska lärare. Kursen var rolig, människorna fantastiska, och jag fick träffa mina barn igen! Men de flesta av er vet redan det här. Så vad ska jag då skriva?

Kanske kan jag skriva mer nu, när jag återigen har en sån där kliande känsla under huden. Jag har alltid skrivit mer när livet inte riktigt vart sådär som jag vill ha det. Jag är egentligen väldigt lyckligt lottad som har så underbara människor i mitt liv som ger mig så mycket kärlek. Men återigen är det något som inte känns riktigt rätt. Jag är otroligt tacksam till familj och vänner som låter oss bo hos dem nu när vi inte har vår lägenhet, men det kryper i hela kroppen av att inte få vara hemma. Jag har nog inte kunnat slappna av ordentligt hela detta året - har aldrig känt mig hemma. I Mexico bodde vi på hostels och sen vi kom hem - alldeles för tidigt - så har vi bott hos andra. Och jag har alltid haft ett stort behov av att få vara ensam. Så länge jag kan minnas har jag tyckt om och behövt egentid. Det tär otroligt mycket på mig att inte få det. Efter hela detta året av känslomässiga berg-och-dal banor känner jag mig helt utmattad. 

Och jag är besviken. Det var inte så här det skulle bli. Vi skulle ju vara i Mexico nu. Vi skulle ha fast jobb, lägenhet och ett nytt liv där. Jag skulle få jobba med barn, vilket är min dröm. Och jag skulle få göra något meningsfullt. Istället är jag tillbaka till att servera kaffe. (återigen - tacksam, för att jag har ett jobb och för underbara jobbkompisar, men det var ju liksom inte här jag skulle vara nu)
Det känns som att jag står och stampar och inte riktigt kommer någonstans. Jag har aldrig haft åldersnojja förr, men igår kväll slog det mig att jag är snart 27, och jag är så jävla långt från att nå mina mål. Och ännu värre - känner mig allt mindre säker på att jag någonsin kommer nå dem. 

TEFL utbildningen skulle ju ge mig chansen. Den skulle ge mig erfarenhet och fördel på arbetsmarknaden så småning om. Och istället sitter jag här. Jag är ledsen om jag gnäller och tycker synd om mig själv men det suger. Det värsta är att jag kan inte göra någonting åt det. Vi kan inte få tillbaka pengarna vi lagt ner (tack så jävla mycket ITTO), vi kan inte få tillbaka vår lägenhet förrän i juli och jag kan för tillfället inte ta mig framåt. Jag är bara fast. Jag vill röra på mig. Jag vill resa igen. Jag vill bo och jobba utomlands, som tanken var. Istället sitter jag fast. Och för tillfället - alldeles för känslomässigt utmattad för att göra något åt det. 


Utom att sitta här och gnälla. Kul come-back inlägg. Sorry. Behövde bara skriva av mig lite, och jag har ingen riktig dagbok längre. Har inte ens skrivit i min femårsdagbok sen vi var i Mexico. Det kommer jag ångra senare. Suck. 

Mina barn

Jag drömde om Flori i natt. Min favorittjej på barnhemmet i Mexico. Jag drömde att hon och en äldre tjej blev kidnappade, och jag var här hemma och allt jag kunde göra var att bara vänta på nyheter. De hittade henne inte, men antog att hon var död.

Och jag vaknade av att jag grät, och att det gjorde så fruktansvärt ont i bröstet. Jag vill vara där och ta hand om henne, skydda henne från allt ont. Jag vill ta hand om dem allihop, mina vackra barn där borta. Ge dem all den kärlek de har rätt till, men inte får. Det var 15 månader sedan jag lämnade dem, och det krossar fortfarande mitt hjärta. 


Jag längtar tillbaka, längtar efter att få se dem, krama dem, kittla dem, jaga dem på innergården, ta emot dem när de hoppar från klätterställningen, pussa dem, bädda ner dem på kvällen och viska "te quiero mucho" i deras små öron och pussa dem på pannan. Jag längtar efter dem så att det river i bröstet och jag hoppas hoppas hoppas verkligen vi åker som planerat i januari så att jag kan få träffa dem igen!


Och samtidigt vet jag inte hur jag ska kunna klara av att lämna dem igen...

 

 

Det är Tolkiens fel

Nu var det längesen jag skrev. Jag skriver inget längre.
Jag skriver inga dikter, jag skriver nästan aldrig dagbok. 
Det är en ganska deprimerande känsla, att inte kunna skapa längre.

Det känns som att ju mer jag studerar, ju mindre kreativ blir jag.
Allt mitt fokus läggs på läsa vad andra har skrivit. Det känns som att jag knappt tänker ens längre.
Jag bara läser, stryker under, och försöker lägga på minnet. 

 Kanske Sebbe har rätt, att när det inte händer något så utvecklas man inte, och man tappar skaparlusten. Man har inget som inspirerar en till att skapa. 


Det är ett år sen vi var i Thailand nu, och jag längtar tillbaka. 
Jag längtar iväg. Till nya äventyr, nya platser, nya människor, nya utmaningar. 
Det känns som att just nu väntar vi bara. På att det ska bli november och vi kan åka. 
På att få leva - verkligen leva. 





Jag klandrar Tolkien lite för den där reslusten jag har, den där rastlösheten. 
Ändå sen jag var liten och läste Sagan om Ringen första gången, så har jag längtat. Bort.
Till en annan värld. Jag letade efter alver och hober i skogarna i Ljungby,
jag kände mig inte hemma i den här världen. 
När jag blev äldre slutade jag tro på sagovärlden, 
men känslan av att inte riktigt höra hemma har nog alltid funnits kvar. 
Den där längtan efter något magiskt. 
Och när jag reste till Asien första gången hittade jag det. Det finns magi i den här världen också, det finns sån otrolig skönhet och det finns så mycket som jag vill se. 
Jag är allra lyckligast när jag upptäcker något nytt. 
Det är då jag skriver dikter, och samlar alla mina tankar i dagboken.

 
Det är då jag verkligen, verkligen lever.  

Mitt hjärta är i Mexico

Planerna går framåt - nu har både jag och Sebbe lämnat in ansökning till TEFL-kursen i Mexico, och i morgon när csn äntligen ger mig pengar, ska jag betala in depositionen. Betalar vi senast i morgon får vi 450 dollar var i rabatt. Rätt gött. Åh vad jag längtar. Hösten är alldeles för långt bort! 



Jag tror jag skriver det här rätt ofta - men jag drömde om mina barn igen. Att jag fick träffa dem, prata med dem, krama dem. Drömde om lilla Flori, hennes busiga leende, hennes tillgivenhet, hennes små armar om min hals. Åh vad jag saknar henne! Jag saknar dem allihop och jag vaknade med en molande värk i magen. Det är ett år sedan jag åkte dit idag. Ett år sedan jag gav mig ut på det som skulle bli mitt livs häftigaste äventyr. I övermorgon ett år sedan jag först kom till Casa Hogar Don Bosco och fick träffa alla de där underbara barnen som etsat sig fast i mitt hjärta. 
Jag kommer ihåg hur nervös jag var när jag först kom in där, särskilt när jag upptäckte att ingen pratade engelska. Alla barnen flockades kring Mara, en tjej som vart volontär året innan, och jag satt en liten bit ifrån, jag kunde ju dessutom ingen spanska. Flori sa till Mara att "hon ser ensam ut", och Mara sa åt henne att gå fram till mig, så det gjorde hon. Hon kom raka vägen fram och gav mig en kram. Och sen var jag fast. 

Tänk vad tiden går. Och tänk att det fortfarande gör ont, att jag fortfarande saknar dem så det värker i bröstet. Att jag får tårar i ögonen av att skriva det här.

Men jag hoppas på att få se dem allihop igen i höst. Det gör mig helt varm i hjärtat av att bara tänka på det. 


Kan inte hösten komma snart? 

Köpenhamns-helg

Den här helgen har jag och min karl spenderat på Hotell Hilton i Köpenhamn - min julklapp. Vi har aldrig bott på 5stjärnigt förr, så det var en ny upplevelse. 
Eller - alla hotell är väl mer eller mindre lika, men det här var större, flådigare och med godare frukostbuffé än alla andra jag vart på. 
På fredagen besökte vi Christiania, och det däremot var en HELT ny upplevelse. Har aldrig vart med om något liknande. En enorm, psykadelisk målning välkomnade oss precis utanför valvet som ledde in till den här lilla egna staden, och det stod "Freedom" målat ovanför valvbågen. Och när man gått ett par hundra meter in i områden slog marijuanaröken emot en som en vägg. Kändes surrealistiskt att se människor som strosade runt och rökte riktigt stora joints, helt öppet. Dessutom var stämningen vänlig och avspänd. Det var som om 70talet stannat kvar där inne, i en helt egen värld. Det var en häftig upplevelse. (och nej, vi rökte inte på)

Resten av helgen spenderades på Ströget, på goda restauranger och på hotellrummet. Jag fick så sjukt dåligt samvete när vi satt på en restaurang och glufsade i oss mat och såg på en uteliggare på andra sidan gatan, ute i snön utan att ha vantar. Så när vi skulle gå bad jag att få maten som blev över i en doggybag, och så gav vi den till en uteliggare. 
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.  

På lördagskvällen drack vi några öl/cider på hotellrummet och gick sen ut, åt god mat på Mamma Rosa och drack några drinkar. Sen tillbaka till hotellet och beställde upp ett par till på roomservice. Vilket vi fick ångra dagen därpå. Men utöver det, så var det en riktigt fin och mysig helg. 
Ibland är livet gött att leva.  

Big plans

Den stora planen för 2013 (och 2014):



http://www.teflcertificatecourses.com/tefl-mexico.php


Gå en kurs och utbilda sig till engelska-lärare och sedan jobba med barn eller ungdomar i Mexico. Kursmaterial, gratis boende de första fem veckorna, spanskakurs, salsakurs, gymkort m.m. ingår i priset och det är jobbgaranti inom Mexico - och betalt jobb, inte volontärarbete. Vi kommer alltså, om allt går som planerat, kunna bo och jobba i Mexico i ett år. Hur fantastiskt låter inte det? 
Att få ett lärar-certifikat som gäller praktiskt taget överallt i världen, få jobba praktiskt med barn vilket är precis vad jag drömmer om, och kunna göra det länge. Och om vi vill, kunna resa vidare och göra det i andra länder sedan. Vilken utmaning, vilket äventyr och vilken erfarenhet! 
(och jag kommer kunna hälsa på mina barn!)

   
Så nu gäller det att spara pengar, att plugga hårt så jag får min kandidat (för har man en bachelors degree får man högre lön) och ge sig fan på det här.  Det kan bli en start på det liv jag vill ha - att jobba med barn och ge dem en chans till ett bättre liv. I alla fall hjälpa dem med ett första steg på vägen. 




"The ones who are crazy enough to think they can change the world
are the ones who do"

- steg för steg. 



  

2012 i bilder

 

 

 

  

 

   

 

 

 

 

 

 

Så mycket kärlek

Vid förra nyår var jag inte så sugen på att se tillbaka och göra en utvärdering av året som gått, men gjorde det ändå för det är "brukligt". I år är det lite roligare, för 2012 har vart ett fullproppat och spännande år. Förmodligen det bästa hittills. Jag tar tillbaka - det garanterat bästa hittills. 

Första halvan var full av resor och äventyr. Februari-mars tillbringades i Mexico, på barnhemmet Casa Hogar Don Bosco, och det var något av det bästa jag gjort i hela mitt liv. Visst, det var jobbigt på många sätt, men också en helt underbar upplevelse. Att vara iväg själv var också spännande och utmanande, men det bästa var såklart barnen. Att lära känna och älska dem. Det var större än jag någonsin kunnat föreställa mig. 

April-början av maj var jag och Sebbe i Thailand och Indonesien på ett helt annat slags äventyr. Att resa är lite som en drog, jag känner mig så mycket mer levande då och jag vill bara resa mer och mer. Se mer, uppleva mer. Och att komma tillbaka till mitt älskade Gili Air var också underbart, stranden, de mysiga små restaurangerna och bungalowerna, människorna. Det är mitt paradis och det var skönt ända in i själen att vara tillbaka där.

Sommaren var också händelserik med besök i England och konsert med fantastiska Bruce Springsteen. Höjdpunkterna var dock förlovningen och att bli moster till en helt ny fantastisk liten människa som det ska bli så spännande att lära känna. Och även hösten har vart bra, trots att jag kämpat lite med skolan. Har ändå träffat härliga människor där som jag haft kul med. Och såklart flytten till den här stora, mysiga lägenheten som vi nu äntligen börjar få lite ordning på. 

Det har med andra ord vart ett mycket bra år. Äventyr, upplevelser, mycket nytt och åh så mycket kärlek. 

Det ska bli spännande att se vad som väntar i 2013. Det ser lite skakigt ut just nu i och med att jag inte har någon aning om hur våren ser ut med studier/jobb, men det löser sig. Jag hoppas på mer resor, och på att kunna hälsa på mina barn. Det är nog det jag allra helst skulle vilja göra detta året. 

Och bara leva såklart, och älska. Älska de underbara människorna som jag har sån tur att ha i mitt liv. 

    

Jahopp

Fick antagningsbesked idag. Och så var den här dagen förstörd. 
Och förmodligen hela vårterminen. 

Dags att tänka om igen, alltså. 
Om jag inte kan bli det jag vill bli, 




vad ska jag då bli? 

Det här med att leva

Jag hade tänkt stanna hemma från föreläsningen idag för att hinna läsa ifatt lite i boken innan jag ska jobba. Men jag har vart så nere de sista dagarna, så jag får liksom inte ro att sätta mig ner och läsa om lingvistik. 


En jag kände lite grann i Malmö dog i helgen. Jag kände inte henne så bra själv, men hon var en av mina kompisars bästa kompis, och bara 24 år gammal, så det känns såklart sorgligt. Att man kan leva ena dagen, ha framtidsdrömmar och en massa planer, och nästa dag är man bara död. Det får en att tänka lite. På vad som är viktigt i livet, vad jag är tacksam över, vad jag vill göra med mitt liv osv. Man vet aldrig när det kan ta slut. Samtidigt kan man ju inte gå omkring och vara rädd för att dö, men man borde verkligen uppskatta livet mer. Jag borde lära mig att leva mer i nuet och uppskatta nuet och inte bara längta till något längre fram, till exempel. Samtidigt som jag tror att tankar på döden osv. får mig att känna mig lite stressad, för det är så mycket jag vill hinna med innan det är min tur. Men jag behöver lära mig lägga de tankarna åt sidan och hitta ro i vardagen.

Hur man nu gör det. 

Kocko

Jag satte mig för en stund sen för att kolla upp lite fakta om adoption. Inte för att det är något vi överväger just nu, utan för att jag helt enkelt känner att om jag överhuvudtaget vill ha barn i framtiden, så vill jag adoptera. Jag känner inte att jag måste föra vidare mina gener eller vill ha en liten mini-tove eller liknande. Det finns så många barn i världens om saknar föräldrar. 

Men det går inte, visar det sig. Jag får inte lov att adoptera. För jag är bipolär. 
När jag insåg det blev jag mer ledsen än jag väntat mig, eftersom jag som sagt inte är säker på att jag vill ha barn alls. Tydligen så vill jag det, eftersom tanken på att inte kunna få ett gjorde mig ledsen. Kanske snarare tanken på att någonting ska kunna hindra mig. 
Jag förstår ju tanken bakom såklart - att man ska vara psykiskt stabil om man ska ha barn. Men jag är lika stabil som någon annan om jag tar min medicin. Och det gör jag ju. Den är jag fast med hela livet. Och tydligen gör det mig till en olämplig förälder. 


Så jag bröt ihop och började gråta, och Sebbe kom in och frågade vad det var med mig. Så jag snorade fram att vi inte kommer få lov att adoptera, och att han kommer lämna mig i framtiden för någon yngre brud som kan/vill få barn. Men som tur är har jag världens bästa pojkvän, som höll om mig, pussade på mig och intygade mig att han inte kommer lämna mig. Och när jag tjöt att jag inte vill vara kocko längre, sa han att då hade jag ju inte vart hans lilla Tove. Att det trots allt är en del av mig och att han älskar mig för den jag är. 

Så nu känns det lite bättre. Jag är fortfarande ledsen, men jag har ju världens finaste pojkvän som tar hand om mig. Så länge jag har honom, så kommer allt bli bra. 


 

Bara lite till

Fått tillbaka resultatet på de två senaste tentorna och det gick över förväntan. VG på psykologitentan (vilket känns bra, för vi har samma lärare i en av de pågående kurserna), och G på AI-tentan. Jag brukar vanligtvis inte vara så nöjd med ett G, men jag blev överlycklig. AI-kursen var det tråkigaste jag någonsin gjort och det var en enorm sten som lyftes från mina axlar av att slippa göra omtenta. Trots att jag var sjuk, hade dundrande huvudvärk och mådde illa blev det glädjetjut och vild dans av ren lycka när jag såg resultatet. Jag är så grym. 


Det är ju bara synd att man inte får njuta särskilt länge. Nu sitter jag med filosofi-tenta. Jag hatar filosofi. "Är stolen verkligen blå, eller tror vi bara att den är blå?" VEM FAN BRYR SIG?? 

Men jag trodde ändå tentan skulle bli rätt soft. Att jag skulle kunna ta ett par glas vin och liksom flumma ut lite - för det fina med filosofi är att man kan aldrig ha fel. Filosofer kan bara sitta i sin fåtölj, dra sig skägget och tycka massa saker. De behöver inte bevisa dem, det ingår liksom inte i filosoferandet. De behöver bara tänka. Och om någon skulle motbevisa dem, så kan de bara säga "men vem säger vad som är rätt och fel? Det kanske inte finns något rätt och fel". Så de kan aldrig ha fel. Awesome. Jag borde bli filosof. 

Men tentan däremot, var dödstråkig. "Vad tycker gubbe blabla om moral?" Då måste jag ju leta i alla artiklar och vaska fram med gubben med skägg tycker om moral och emotioner och varför. Istället för att få reflektera lite själv över "vad är egentligen moral". Det hade vart mycket roligare - och bättre, för då hade jag ju egentligen inte kunnat ha fel. 
Men istället måste för förstå och förklara krångliga teorier. Inga glas vin för mig inte. Suck. 


Jag får trösta mig med att snart, snart är kursen över. "Bara" tre tentor kvar, som alla ska vara klara till mitten av december. Och sen - förhoppningsvis - kommer jag in på socionomlinjen och kan börja om med mitt studerande, från scratch. Tre och ett halvt år till. Men det kommer det vara värt - för då läser jag något jag vill läsa och är intresserad av. Något som kan hjälpa mig att nå mina mål. 


Det är bara att stå ut liiiite till. Bara lite till.