Blaha

Jag har börjat jobba på Paley igen. Vem hade trott det i vintras - men det är faktiskt kul att vara tillbaka. Jag känner ju stället och jag trivs bra med dem jag jobbar med, så det är kul. Jobbar bara "enstaka dagar" nu, men man får ju alltid mer tider än man är schemalagd för. Jag skulle inte börjat förrän 7 juni egentligen, men jag har redan fått åtta tider innan dess, så det löser sig liksom. Tror inte ens jag vill ha jobbet jag var på intervju för längre, hade vart skönt att inte jobba ihjäl sig i sommar - som en omväxling.


Annars har inte så mycket hänt. Jag är trött. Hela tiden trött. Jag förstår inte heller varför, jag gör ju inget direkt ansträngande... Till och med Sebbe som jobbar heltid (och alltid övertid) är piggare än mig.
Men igår träffade jag först fina fina Sanna, det var kul att ses innan hon flyttar till Oslo. Efter en del ärenden och massa prat, mötte jag upp Sebbe i stan när han slutat och vi gick i affärer. Och fast vi egentligen inte borde, så unnade vi oss lite shopping :P Jag köpte två jättefina klänningar, så nu hoppas jag att det fina vädret kommer tillbaka så jag kan använda dem :)


Mer intressant än så här blir det nog inte just nu, är jag rädd.. Men nån vacker dag här ska jag nog lyckas skriva något spännande, ska ni se...

Inredningsdrömmar

Jag ska på arbetsintervju idag, och jag hoppas verkligen att jag får det. Vi är rätt mycket back på våra kreditkort just nu, så vi behöver pengarna. Och så går jag runt här med inredningsdrömmar. Jag skulle vilja göra om både kök, badrum och vardagsrum. I köket har vi en röd fondvägg, som jag tröttnat på för längesen. Så nu vill jag måla den vit, som resten av väggarna, och sen måla en blå bård längst upp på de väggar som inte är täckta av skåp. Och sen vill jag kakla om, i vitt kakel istället för det svarta (som jag målat svart själv, för innan var det rosa) och så vill jag måla köksmöblerna vita - fast "genomskinligt" så man fortfarande ser trät under. Förstår ni vad jag menar? Och så vill jag såklart köpa nya glas (eftersom Sebbe har råkat slå sönder alla utom tre) och muggar som ska matcha de nya färgerna. Och nya köksluckor hade inte heller skadat... Och i mitt drömkök skulle det egentligen vara vitt plankgolv, men det blir kanske lite svårt att fixa..


Badrummet har en gräslig kräkgrön färg längst upp på väggarna ovanför kaklet, så det vill vi också måla om. Vet inte vilken färg än, men jag tror jag skulle vilja ha någon annan grön nyans, någon mjuk, mörkgrön. Och så vill jag matcha det med prylar i trä. Och byta det fula metall-badrumsskåpet. Några nya hyllor också, så vi får plats med alla hårprodukter och sånt. Och ett nytt duschdraperi. Och nya handdukar och badrockar.


I vardagsrummet behöver vi en ny soffa. Det är så många fläckar i soffan vi har nu att jag tror inte ens vi kan skänka bort den gratis. Jag har suttit och tittat på soffor idag och drömt lite, men det får vänta för det är så jäkla dyrt. Innan vi har råd med en ny soffa kanske jag kan köpa nya soffkuddar, för de är inte heller så fräscha längre... En riktigt mysig fåtölj hade heller inte skadat.  Få upp lite tavlor på väggarna skulle inte heller skada - funderar på att ta några bilder från Asien och göra kanvas-tavlor av dem. Nya lampor att ha i fönstret... Nya växter... Eventuellt måla om här inne med, men vet inte riktigt vilken färg. 
Får nog sätta upp åtminstone en vägghylla till för att få plats med lite prydnadsgrejer.. Lyckas fundera ut hur vi ska göra med alla mina skivor, alla skivställ är ju så satans fula. 


Undra om det inte bara skulle vara billigare att flytta?  






Lite inspiration: 

http://www.trademax.se/inomhus/vardagsrum/soffor/portugal-vanster-brun-soffa 

http://soffor.se/tygsoffor/easy/

http://www.citylights.bello.se/referenser/36245

http://designspirationsk.com/?p=260

http://www.jamaprodukter.se/tallrikshylla.htm

Skitdator

Jag hatar Mac. HATAR!!  Det fucking enda jag vill är att få spela Sims, men det funkar för i helvete inte på jävla cpMac. Jaja, jag vet det är bara ett spel och jag är barnslig som vill leka med dockor på datorn -men jag VILL det. Och jag har inte kunnat spela sen min PC gick sönder för ett år sedan, för sen skulle vi köpa en Mac för de är ju så jävla bra. Hatar den jävla skitdatorn. 


Sebbe köpte den för den har jättebra prestanda och blabla, och man kan göra musik och massa bra fotoprogram och skit - men han använder ju aldrig det utan det enda vi har datorhelvetet till är att sitta på internet. Då kan vi ju lika gärna ha en PC, så att jag kan få spela Sims. 




Okej, nu ska jag sluta gnälla och gå ut och läsa i det fina vädret. Behövde bara avreagera mig eftersom min pojkvän inte svarade på mitt aggressiva sms. 












Intressant förresten att enligt min ordbehandlare existerar inte ordet "jättebra", men däremot "datorhelvetet" fanns. Fler än jag som blivit frustrerade när de suttit vid datorn och fixat ordlistan? 

Ny dag

Ah, härlig känsla att vakna och se solen lysa in genom springorna i persiennen. Det känns som ett gott tecken. Och det kan jag behöva idag. För nu ska jag äta kladdkaka till frukost och sen ska jag på arbetsintervju. Håll tummarna!

Arbetslös men inte sysslolös

Stängde in mig i sovrummet och försökte vara lite kreativ. Det resulterade i två halv-okej dikter. Sebbe fick läsa den ena och tyckte den var jättefin - men det kan ha att göra med att den var till honom, kanske.  


Sen efter någon timmes ytterligare frustration bestämde jag mig för att även om man inte är kreativ kan man vara aktiv - så jag satte igång en storstädning av badrummet. Så nu är det skinande fint från golv till tak. Och sen har jag packat upp det sista efter resan, rensat alla gamla tidningar osv. till källsortering, sorterat alla smycken som låg utspridda överallt, och snart ska jag ge mig i kast med att städa skrivbordet. Frågan är om inte det blir den svåraste utmaningen hittills idag. 


Men först ska jag äta snabbmakaroner och köttbullar. Tro't eller ej, men det har jag saknat när jag vart borta. 

Ord

Sitter och lyssnar på en gammal väns (numer snarare bekant) musik på facebook och beundrar hur vissa är så kreativa, och önskar att jag också var det. Förr brukade jag ofta skriva dagbok och mängder med dikter. Även sångtexter emellanåt, trots att jag inte kan hantera något instrument eller knappt ens sjunga. Men jag skapade något. Nu för tiden händer det sällan, och ännu mer sällan blir jag nöjd med det jag gör. Jag har påbörjade dikter och utläggningar om livet och osv. men det har blivit allt svårare att färdigställa något. Sist jag var aktiv med att skriva var under 2009, när det var dags för ännu ett uppbrott från han som jag kallade Obeskrivbar. Då var det lätt, att få ur sig tankar och känslor - varför är det så mycket lättare att skriva när man mår dåligt? Varför är det så svårt att beskriva lycka och känslan av att vara tillfreds med livet? Är det kanske tråkigare att läsa - texter som inte andas ångest, tvivel och smärta? Är det så att jag inte känner något behov att spara min lycka för framtiden? Det är så svårt att skriva om lycklig kärlek utan att det blir klyschigt - jag har försökt men det blir bara sådär pojkbands-smörigt. 

Jag vill hitta ord som ingen sagt förr. Skapa något nytt, som inte är en upprepning av redan existerande konst. Varför är det så svårt? 
Jag kan skriva rätt bra politiska texter, när jag är förbannad. Då är det lätt att få ur sig den känslan av ilska och frustration. När jag mått dåligt har jag skrivit dikter som jag faktiskt tycker riktigt mycket om, som blivit riktigt jävla bra, om jag får säga det själv. 
Men trots att jag vill kunna beskriva mina känslor för den där fina, underbara killen i mitt liv - han som jag älskar mer än jag någonsin älskat förr och han som jag gärna skulle vilja hylla med vackra ord och dikter finare än någon någonsin skrivit förr - så får jag inte ur de här känslorna ur kroppen. 

Det känns som att jag förlorat en gåva som jag haft, och förutom att det är jävligt frustrerande känns det också rätt sorgligt. Och tomt.

You may say I'm a dreamer...

"Så länge man har drömmar är man lycklig"




Jag drömmer om att bli världspresident och utrota hunger, fattigdom, krig, förtryck och annat elände - och eftersom den drömmen med största sannolikhet aldrig slår in - så kommer jag alltså alltid vara jävligt lycklig? 

Tråkigt

Nu har jag suttit hemma och haft tråkigt två dagar. Efter att ha haft ganska fullt upp och farit runt i världen sedan i början av februari, så känns det konstigt att sitta still en hel dag, och stirra ut i regnet. Regn. Suck. 

Men så hittade jag ett citat av kloka Alfons Åberg, som jag tyckte var rätt passande: 

Bilder från Asien 3

 

Bilder från Asien 2

BIlder från Asien

Bilder från min och Sebbes Asienresa. Finns så mycket jag skulle kunna skriva och berätta om vår resa, men "en bild säger mer än tusen ord": 

 

Ny

Sådärja. Jag tröttnade på min gamla blogg, och så har jag ju inte skrivit i den sen i vintras, så det var dags för något nytt. Det är ju dessutom så mycket som hänt sen i vintras att jag på något sätt inte riktigt känner mig... likadan, som då. Jag är ju fortfarande jag, såklart, men något känns annorlunda. 
Min resa till Mexico och barnen jag lärde känna där är nog största anledningen till det. Jag lärde mig så mycket från dem. Om barn, om livet, om mig själv - mina drömmar, mina mål osv. Och att vara ifrån Sebbe så länge fick mig också att tänka och känna mycket. Omvärdera lite, liksom. 


Jag har även börjat inse att jag kanske utbildat mig fel för det jag egentligen vill jobba med - med barn, ute på fältet i tredje världen. Och det känns svårt att göra något åt just nu, så jag är lite förvirrad över det. För när jag var i Mexico med dessa underbara barn omkring mig hela dagen, kände jag en så stark kärlek till dem att jag blev ännu mer övertygad om att jag vill jobba med barn.  Men samtidigt kände jag också ännu mer än tidigare, att vad jag än gör i livet, vill jag göra det med Sebbe vid min sida. Jag var länge inställd på att göra det jag vill - "rädda världen" - oavsett vad jag får offra för det. Men när jag satt där i Mexico själv på kvällarna och saknade den här fina, underbara människan så att det gjorde ont i bröstet, så insåg jag ännu mer hur mycket jag verkligen älskar honom och att jag aldrig vill vara utan honom så länge igen. Jag tänker fortfarande inte ge upp mina drömmar - och han skulle aldrig låta mig göra det heller - men jag har ändå prioriterat om lite. Blivit mer villig att kompromissa. Jag kan jobba på andra sätt och ändå göra gott här i världen, om jag får vara med honom samtidigt. Och det känns fint, att vara så säker på någon och älska någon så mycket som jag älskar honom. 


Och jag saknar mina barn så mycket. Det är en annan sak som ändrats i mig. Jag har älskat på ett sätt som jag aldrig älskat innan. Jag har aldrig stått nära barn, aldrig verkligen lärt känna ett barn, så jag visste inte hur starkt man kan älska dem. Och det är en annan sorts kärlek än någon jag känt tidigare, det är viljan - behovet - av att ta hand om dem, att älska dem, att skydda dem. Och hjärtesorgen att jag inte kan. Det plågsamma i att åka ifrån dem. Jag saknar dem så mycket, och jag drömmer om dem ofta och vaknar med ont i hjärtat.  
Jag saknar dem inte bara för att jag vill ta hand om dem eller för mitt dåliga samvete - utan för vad de gjorde för mig. Vad de var för mig. För vi blev vänner, de gav mig kärlek - ovillkorlig kärlek som bara barn kan ge. 


Så nej, jag är inte riktigt samma person som innan jag åkte. Och det vore ju konstigt annars.