Öppet brev till migrationsverket

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/sydnytt/overgiven-baby-hotas-av-utvisning


" Övergiven, misshandlad och undernärd fick en 4 månaders flicka bo hos en familj i Broby. Två år senare vill Migrationsverket utvisa flickan från Sverige. Trots att ingen vet var hennes riktiga mamma eller pappa finns."


Detta är ju helt absurt. Det är så omänskligt och obegripligt att jag finner inte ord. Hur kan man anse att en tvååring som fötts och växt upp i Sverige, bör utvisas till ett land där hon aldrig varit och vad man vet inte har några släktingar? Ingen vet var hennes föräldrar befinner sig och även om man hade vetat det - hur kan man anse att de är lämpade att ta hand om Hadille? Hur kan en mamma som övergett sitt spädbarn och en pappa som misshandlat henne, anses som det bästa alternativet för barnet? Bara för att man fött ett barn, så gör inte det en till en förälder. En förälder blir man genom att ta hand om sitt barn, att uppfostra det, älska det, finnas där för det. Bara för att man fött ett barn behöver inte det betyda att man är lämpad att vara just förälder. 

Men i migrationsverkets iver att följa regeringens absurda lagar så anses inte fallet vara "ömmande". Att ett barn ska utvisas ensamt till ett främmande land anses vara "barnets bästa". Hur kan man som människa fatta ett sådant beslut? Hur kan man tro att det är för barnets bästa? Hur kan man med någon anständighet och skam i kroppen agera på detta sätt? 

Man kan inte bara skylla på regelverk. Man kan inte bara peka på någon annan och skylla ifrån sig. Du som medmänniska har ett eget jävla ansvar och jag vet inte vem som fattar dessa omänskliga beslut att utvisa småbarn och ensamkommande flyktingbarn till okända öden - men de personerna borde skämmas. Visst, det är regeringen med hjälp av miljöpartiet som stiftat dessa lagar och de här barnens lidande är på deras ansvar och kommer garantera dem en plats i helvetet. 

Men hur kan du som jobbar på migrationsverkat utföra deras smutsiga arbete? Hur kan du utvisa ett ensamt barn? Hur kan du sova på nätterna? Hur kan du se din familj i ögonen? 

Ni har uppenbarligen ingen skam i kroppen - men jag skäms för er skull. Jag skäms över att ni saknar medkänsla och empati. Jag skäms över ett Sverige som inte vill ta hand om de utsatta och svaga. 
Jag skäms över er, jag skäms över regeringen, jag skäms över miljöpartiet. 

Med icke så vänliga hälsningar / Tove Hallberg






Till er som läser detta och inte jobbar på migrationsverket, vill ni visa ert missnöje med detta beslut kan ni skriva under på den här listan; http://namninsamling.se/index.php#.UF7jBaOj4_g.  och så kan ni maila migrationsverket på adress migrationsverket@migrationsverket.se)

Weird

Idag är en konstig dag. Eller, det började redan igårkväll. Jag kom hem från en supermysig fika med min superfina Sandra och var pigg och glad. Men strax därefter började mina ben göra sjukt ont. Ni vet, som när man har feber och hela kroppen blir helt tung och musklerna värker. Fast bara i benen. Så det dröjde riktigt länge tills jag lyckades sova. 
I morse var hela min kropp sådär tung och konstig, och jag lyckades bara inte vakna. Jag hade satt klockan på halv åtta, för jag skulle egentligen ner till vårdcentralen och ta blodprov. Men jag kunde bara inte ta mig upp ur sängen. Jag snosade till klockan tio. 
Sedan har jag mått lite illa och bara känt mig helt död i huvudet. Så idag blir det ingen föreläsning och fan inget plugg heller för mig. 
Bara tanken på matematiska modeller och "logiska agenter" får mig att vilja spy. Jag hade också tänkt att börja flyttstäda lite smått, sånt som vi inte borde hinna stöka ner igen, typ putsa fönstren och torka av alla väggar. Men det får nog också vänta. Jag ska nog bara dricka te och tycka synd om mig själv.

 
Tur att jag har världens finaste pojkvän som lovat att köpa sjukgodis till mig ikväll och ta hand om mig. Bästaste <3

Du & Jag

 

Nu börjar framtiden

Det är lite så att jag vill nypa mig i armen för att se om jag drömmer. Vi fick lägenheten! Den jättefina, urmysiga trean - etagelägenhet på 90 kvadrat - i ett landshövdingehus! Jag kan nästan inte fatta att vi har sån tur. 

Och det börjar kännas så.. vuxet. Vi har förlovat oss, och nu ska vi skaffa vår första gemensamma lägenhet. Den här lägenheten har ju hela tiden stått på mig, men nu ska vi ha något som är vårt. Det känns som att det verkligen börjar nu, på något sätt. Självklart har jag tagit vårt förhållande på allvar sedan dag ett, men nu.. Nu är det liksom föralltid som gäller. Nu satsar jag hela min framtid på honom. På oss. Och det känns så jävla bra. 


Och egentligen borde jag plugga idag. Men det är mycket roligare att sitta och leta nya möbler och drömma om att inreda den nya lägenheten. Jag har redan hittat en jättefin soffa på blocket som till och med Sebbe verkar godkänna (han som verkligen inte ville ha en begagnad soffa först för att "man vet ju att någon har knullat i den någon gång"). Det är så mycket nytt vi behöver när vi flyttar till en så mycket större lägenhet. Ny soffa, nytt köksbord och stolar, minst två bokhyllor och Sebbe vill ha en bar-hörna. Även lampor, gardiner, nya soffkuddar och tavlor behöver inhandlas, men det får väl vänta lite kanske. 

Vi har nog insett att det kanske inte blir någon resa nästa sommar, för vi har en del skulder som ska betalas av, och nu flyttar vi till en dyrare lägenhet och behöver köpa massa nytt till den. Men vet ni vad? Det känns okej. Det känns viktigare att vi trivs i vardagen, för större delen av livet består ändå av vardag. Jag ser fram emot att fixa och dona i vårt nya hem. Resa kan vi göra lite senare. Kanske nästa vinter. Eller sommaren därpå. Då kanske vi hunnit spara ihop mer pengar och kan vara borta längre, några månader kanske. 


Framtiden ser ljus ut. Jag är så jävla lycklig och jag ser så fram emot att dela livet med den här underbara människan jag älskar och som genom ett under älskar mig med.

Dagens funderingar

Uff. Jag är dålig på att dokumentera mitt liv. Jag antar att jag borde lägga ut bilder på min mat och sådära, men det är nog inte riktigt min grej... 
Igårkväll kröp jag upp i sängen och skrev dagbok för första gången på en och en halv månad. Jag fuskade lite, och skrev lite inlägg från tidigare datum och låtsades att jag skrev dem det datumet. Så att det inte ska bli så tråkigt att läsa i framtiden. Om jag nu kommer läsa dem, mina gamla dagböcker. Fast det gör jag nog, nån gång. Där i finns ju jag. Allt jag varit, allt jag hoppats på att bli, allt jag känt och tänkt och upplevt och funderat över. Allt sånt som jag faktiskt inte skriver här. En gång delade jag allt med dem som läste min dagbok på lunarstorm (ooh, nostalgi), men nu för tiden inser jag att en del av mig själv bör ändå hållas privat. Eller åtminstone inte läggas upp på internet, där vem som helst kan se. Det privata kan sparas till samtal med vänner och familj. Och det allra mest privata till min riktiga dagbok. 

Jag kanske borde lägga ner det här med bloggande över huvud taget. Det är ändå inte så många som läser den här, och jag skriver ganska sällan. 
Fast, det känns ändå okej att ha ett ställe där jag emellanåt kan uppdatera er som faktiskt läser om hur det står till för tillfället i mitt liv. Lite kort i alla fall. Och det är ibland enklare att skriva här än i dagboken. Man sitter ju så ofta vid datorn ändå, liksom. 

Alldeles för ofta. Jag borde skaffa mig en hobby... 

 

11 september

Jag vet att jag säger det här varje år på just detta datumet, men det tenderas att glömmas bort i diverse tidningskolumner etc. 
Terrorattacken i USA den 11 september 2001, hur fruktansvärd den än var, uppkom inte ur ett vakuum. Folk bortser gärna från de historiska sambanden - att attacken var ett svar på hur USA agerat runt om i världen i över 50 år. 
Att dra paralleller till det som hände i Chile 1973 är lätt eftersom båda attackerna inträffade på samma datum - 11 september. Chiles folkvalde president Salvador Allende gav utbildning, mark och arbete åt folket. Men USA:s regering ansåg att han var en fara - för dem själva. Inget kommunistiskt land kunde tillåtas på deras "bakgård" - vad folket ville var irrelevant. Man försökte störta regeringen genom att stötta den fascistiska oppositionen ekonomiskt, iscensätta strejker och strypa handeln med landet. När inget av detta fungerade, valde USA:s regering att hjälpa till att iscensätta en militärkupp - där Allende mördades - och sedan fortsatte stötta en militärjunta som dödade ca 30 000 människor. 

Och Chile är inte unikt. Det finns många liknande fall runt om i världen. USA har störtat demokratiska regeringar, och stött diktaturer, i många decennier. Deras pengar och vapen har dödat hundratusentals oskyldiga människor. 

Jag säger det igen - attacken mot World Trade Center kom inte ur ett vakuum. Den var ett resultat av USA:s aggressiva utrikespolitik runt om i världen. Jag försvarar inte på något sätt attacken, och det är fruktansvärt att så många oskyldiga människor dog. Men vi får heller inte glömma Chile, Argentina, Vietnam, Irak, Afganistan och många många andra länder och de hundratusentals oskyldiga som dött där. Vi får aldrig glömma - för om vi glömmer och om vi accepterar så kommer det hända igen. Både att USA stöttar odemokratiska regeringar och invaderar länder efter eget godtycke - och att vissa grupper i dessa länder kommer att slå tillbaka och utföra nya attentat. 


Tyvärr vill vissa att vi glömmer. Jag har aldrig mött en lärare på grundskolan eller gymnasiet som tagit upp det här. Allt som hänt efter Andra världskriget förringas eller utelämnas helt ur historie-böckerna. USA målas upp som hjältar för att de hjälpte till att vinna kriget, och sen glömmer man gärna bort att berätta vad som hänt sedan dess. Det anses kanske irrelevant - men för att förstå nutiden, för att första varför terrordådet 2001 hände, måste vi förstå vår historia. 

Därför fortsätter jag att tjata om det här, år efter år den 11 september. Inte för att förringa de människor som dog i World Trade Center eller deras anhöriga - utan för att försöka förklara hur det kunde hända. Och för att hedra alla dem som dog under statskuppen och följande diktatur i Chile. De förtjänar också att minnas. 

För om vi glömmer dem, så händer det igen. 

Tillbaka på universitetet

Jodå, jag lever. Man måste ju tydligen visa det online lite då och då, för att det faktiskt ska vara sant? 


Jag började mina kurser i kognitionsvetenskap förra veckan, med stor skepsis. Men, hör och häpna, det verkar inte så illa ändå. Kursen handlade inte om Steve Jobs som jag trodde, utan det visade sig att salen vi är i heter Steve Jobs. Lite nördigt kanske, men bättre så. Men hur som helst, verkar det ganska intressant ändå, det handlar om tänkande - vad är det, vem/vad är en tänkande varelse, hur påverkas och formas tankar osv. 
Dock har jag kommit fram till - med risk att förolämpa folk - att gamla människor på universitet är sjukt irriterande. Det finns två typer: 1) såna som inte förstår någonting överhuvudtaget och ska ställa 70 frågor om varje liten jävla grej läraren går igenom. Visst lilla tanten, klart du ska fråga om det är något du inte förstår, men om det blir så att du stoppar upp hela lektionen och gör så att läraren inte hinner gå igenom det han ska, då kanske du ska ta och maila dina frågor till honom. Nej, just det, du vet inte hur en dator fungerar. Fråga honom efter lektionen i såna fall. 
2) Såna som istället anser att de redan kan allt, och jättegärna vill dela det med hela klassen. Som jättegärna vill lägga till "intressant" fakta eller rätta läraren - särskilt om då läraren är yngre än honom/henne själv. Ja, jag tror säkert du har läst filosofi och kan jättemycket om det, men det är bara en liten, liten del av den här kursen så läraren där framme - ja, jag vet han är bara 30 år och du är 55 - han vet vad som ska ingå i den här kursen och det är det han tar upp. Om du jättegärna vill läsa filosofi rakt av en gång till och inte lära dig något nytt, då har du nog hamnat fel. Om du vill lära dig något nytt - håll käften och ta in ny kunskap då. 

Förlåt. Behövde göra av med lite aggressioner. Jag leker inte alltid så bra ihop med andra barn. Men det är bara för att andra är så dumma. Det är inte mitt fel. 


Just nu sitter jag och brottas med studentens ständiga dilemma - plugga eller ej? Så här tidigt i kursen är det lätt att tänka att man har all tid i världen att läsa "sen", så det är oerhört frestande att typ... göra vad som helst, utom att plugga. 
Så nu ska jag fundera ut, vad det blir idag.