Längtan

Det är inte konstigt om man längtar bort när det är sånt här väder... 
Men det känns som att jag (nästan) alltid längtar bort. Eller i alla fall som att jag alltid längtar efter något. Vad detta "något" är, är lite svårare att definiera. Ibland längtar jag till något i framtiden, ibland längtar jag tillbaka till något som varit. Men jag längtar alltid. 

Det är inte det att jag är missnöjd där jag är, det är inte det det handlar om. Jag är lycklig, jag har en underbar pojkvän, fina vänner och fantastisk familj, jag har en urmysig lägenhet och även om jag inte riktigt trivs med det jag pluggar för tillfället, så är klassen jättego och jag har fått kompisar att hänga med där. Så det är absolut inget fel på mitt liv. 

Men ändå finns den där naggande känslan i bröstet, den där lilla rösten i bakhuvudet, som ändå vill iväg. Någonstans. Vart som helst. Jag längtar efter äventyr, efter sandstränder, efter korallrev, efter regnskog, efter berg... Och jag längtar väldigt mycket efter mina barn. SOM jag längtar efter dem. Jag har drömt om dem mycket det sista, och vaknar med en värkande längtan i bröstet. Det går liksom inte att förklara, men det känns på något vis som en liten del av mig själv saknas. Jag var där så kort tid, och ändå förändrades jag på ett sätt jag inte räknade med. Jag skulle aldrig ta tillbaka det, men det gör ont ibland. Så just nu längtar jag mest efter dem. 


Det känns som att om jag så levde i hundra år skulle jag aldrig hinna göra allt jag vill, resa till alla ställen jag vill se. Jag vill se hela världen, men vem har tid eller råd med det? Och samtidigt känns det som att jag inte vill hamna i mallen. Det där med villa, volvo och ungar. Jag vill resa, det är en del av mig. Eller, jag vill att det ska vara en del av mig. Det är nog det jag längtar efter mest. 
Och visst, det ena behöver inte utesluta det andra, men jag undrar ibland om jag någon gång kommer sluta vara så rastlös att jag liksom kan "slå mig till ro". Fast man kanske blir av med det där med åren? Blir lite lugnare. Eller bara accepterar läget som det är? 


Jag har nog alltid varit en drömmare. Vilket kan vara bra, för det ger mig mål. Något att sträva efter. Men ibland kan det vara jobbigt också, för det kan få vardagen att kännas så grå emellanåt. 


Äsch. Kanske det bara är regnet som får mig att bli lite deppig, ändå...